De danska judarnas öde II : Rapport från Theresienstadt
I ett tidigare inlägg noterade jag att det var 65 år sedan beslutet att deportera de Danska judarna till Theresienstadt. Dessa förvarnades dock och majoriteten kunde senare fly över till Sverige. Av de som tyskarna ändå tog fast hamnade 465 i Theresienstadt men var inte glömda i Danmark för det. Den danska ledningen krävde att Röda Korset skulle få tillträde till danskarna vilket även beviljades. I juni 1944 besöktes de av Dr. Eigil Juel Henningsen från Röda Korset och Frants Hvass från det danska utrikesdepartementet. Det var dock en förskönad och redigerad bild som Henningsen och Hvass fick se av gettot (mer om detta ska jag beskriva senare). I krigsslutet hämtades 413 av de överlevande danskarna av de vita bussarna.
Dr. Eigil Juel Henningsens rapport från besöket i Theresienstadt, fredag 22 Juni 1944.
Som en företrädare för den danska Röda Korset eskorterade jag 21-29 Juni 1944 avdelningschef Hvass, utrikesdepartementet, på en resa till Theresienstadt, i protektoratet Böhmen-Mähren, för på plats undersöka förhållandena, detta även för de judar som deporterades från Danmark i oktober 1943.
Vi anlände till Prag på morgonen den 23 Juni, och blev på förmiddagen transporterade med bil till Theresienstadt. De av oss medförda medicinska produkterna blev på tyskt initiativet transporterade i en särskild bil till Theresienstadt.
Under vårt 7-8 timmar långa besök ledsagades vi av: Överbefälhavaren för Säkerhetspolisen i protektoratet Dr.med. Weinmann, Sturmbannführer Günther (från Reichssicherheitshauptamt i Berlin) och hans bror, legationsrådet von Thadden (Berlin), Herr Moes (Berlin), Dr. Heidenkampf (Tyska Röda Korset, Berlin), Dr. Rossel (Internationella Röda Korset, Genève) samt några andra herrar.
Dr. Weinmann inledde besöket med ett par välkomstord innan han gjorde oss uppmärksamma på att det var första gången utlänningar tilläts besöka Theresienstadt. Dr. Weinmann bad oss i övrigt, att om vi skulle hitta något att anmärka på, skulle ha i tanke om hur levnadsförhållandena för en stor del av den tyska befolkningen var nu.
Vi begav oss därefter till stadens administrationsbyggnad där vi blev mottagna av "Borgmästaren", älstejuden Dr. Paul Israel Eppstein. Han gav oss en kort beskrivning av det judiska samfundet i Theresienstadt. Förutom upplysningar om förhållandena, som nedan blir genomgånget i särskilda avsnitt, uttryckte Dr. Eppstein en rad allmänna synpunkter, av dessa:
"Det finns två typer av människor i Theresienstadt: den passiva, tröga, särskilt de gamla, som tänker på det förflutna, bara pratar om mat, etc. I motsats till denna typ är den aktiva typen, de har skapat sig ett förhållande till det arbete som finns här i Theresienstadt. De har förstått att en återgång till handel, fri näringsverksamhet och fritt hantverk inte är möjligt (?)".
"Samhället är: eine Gemeinschaft mit beschränkter Vergeltungschaft."
Besöket innebar även en rundvandring i staden under ledning av Dr. Eppstein. Under hela besöker var tidigare ovannämnda herrar närvarande. Vi fick fritt se vad vi ville och inga av tyskarna blandade sig i våra samtal.
Under vår rundvandring fick vi möjlighet att samtala med representanter från de danska judarna. Dr. Friediger, Oppenheim och ingenjör Ove Meyer. Dessa berättade att villkoren i staden blivit starkt förbättrade och att de nu levde under goda förhållanden, om än under psykisk press som en följd av separationen från land och familj. De betonade vikten av skickade livsmedelspaket och bad oss fortsätta skicka livsmedel. Särskilt önskade man smör, ost, socker, torrmjölk, torkade grönsaker och skorpor.
Dessutom saknade danskarna tillgång till dansk litteratur, dels skönlitteratur, dels populärvetenskaplig litteratur. Vi träffade även åtskilliga andra danskar, dels i deras bostäder, dels ute på postkontor, dagis, etc. Alla verkade vara ivriga att berätta om att levnadsförhållandena var goda och att vi skulle fortsätta skicka livsmedelspaket. De hade alla regelbundet mottagit dessa paket och var väldigt tacksamma.
I det följande ska, dels med Dr. Eppsteins upplysningar som grund, dels med våra egna iaktagelser, förhållandena i Theresienstadt beskrivas.
Theresienstadt ligger ca 60 km norr om Prag, strax söder om Sudetbergen, på en platå varigenom Moldau rinner. Staden bär prägeln av att vara en garnisons- och fästningsstad. Fästningen används inte av stadens judiska befolkning utan är ett fängelse för Prag.
Staden övergavs i juni 1942 av sin befolkning, troligen 7 - 10 000 personer. Därefter är det en rent judisk stad. I staden uppehåller sig endast 10-15 arier, nämligen den tyska säkerhetspolisens personal, som till sitt förfogande har en särskild förvaltningsbyggnad på torget och en särskild matsal i stadens utkant.
Staden ger ett ljust och vänligt intryck. Gatorna är breda, det finns många "gröna områden" och stora bastioner. I stadens utkanter och i området kring den finns små trädgårdar och åkrar. Bevakningen av staden sköts av 100 tjeckiska gendarmer. Mot landsvägen är där på en kort bit rest ett plank, i övrigt är staden inte avspärrad mot omgivningen, utöver nämnda gendarmer.
Staden har ström, vattenverk med en stor reservoar, vattnet blir ständigt klorerat. WC och renhållning finns, telefon kan användas inom staden.
Statistiska kommentarer.
Stadens befolkning angavs vara 37-40 000, som fördelar sig på följande sätt:
Från Tyska riket och Östmark ca. 94%
Från Holland ca. 5%
Från Danmark ca. 1%
Totalt fanns i staden 296 danska medborgare. För detaljer om danska deporterade icke-danska judar, liksom om dödsfall bland danskarna, hänvisas till avdelningschef Hvass’ uttalande.
Befolkningens åldersstruktur är högst märkligt då den präglas av ett högt antal äldre:
Under 6 år ca. 800
6-17 år ca. 2.000-2.300
15-44 år ca. 12500
45-59 år ca. 7000
Över 60 år ca. 14600
Befolkningen uppdelade efter åldersgrupp. (Danmark efter folkräkningen arbete tabell 1940):
Theresienstadt Danmark
Totalt% Totalt%
Under 6 2,16 9,9
6-14 6,23 14,1
15-44 33,78 48,0
45-59 18,38 16,1
Mer än 60 39,45 11,9
Totalt 100 100
Könsfördelning:
59% kvinnor
41% män
Medelålder: 48 år
Genomsnittlig livslängd: 72 år.
Det dör i Theresienstadt ca. 10-15 dagligen, om detta innebär en större ökad mortalitet är svårt att bedöma utifrån den sammanfattande kunskapen om åldersfördelning.
Födda: ca. 400-500 under det senaste året.
Förvaltning.
Enligt Dr. Eppestein hade Theresienstadt judiskt självstyre. Dr. Eppstein karakteriserade samhället som "eine Gemeinschaft mit beschränkter Vergeltungsschaft". Den judiska ledningen bestod av Dr. Eppestein som Judeäldste och två ställföreträdare.
Dessutom fanns det ett äldsteråd med 66 medlemmar. Administrationen var fördelat mellan olika förvaltningsområden.
Staden var indelad i fyra "Bezirke" med "Bezirksälteste". Ett antal administrationskontor styrde över förvaltningens1.200 ämbetsmän. På kontoren fanns skrivmaskiner och annan utrustning. Ett befolkningsregister fanns.
Bostäder.
Staden måste anses i allmänhet vara anpassad för ca. 7-10.000 invånare. Eftersom det enligt uppgift för närvarande är omkring 37-40 000, kan staden sägas vara starkt överbefolkad.
Detta var också återspeglat i boendeförhållandena. De byggnader som var tillgängliga, var dels små hus på ett par våningar, dels ett antal större bosättningar, så kallade "Höfe", stora, kvadratiska, slutna gårdar omgivna av 3-4 etagehus med genomgångar in till gårdarna. I dessa genomgångar fanns dörrar som ledde till salar, rum eller lägenheter. Vidare hade man uppfört 30 stora träbaracker i utkanten av staden som varje rymde 80-100 boende i våningssängar. Flera familjer delade på en lägenhet på så sätt att varje familj hade ett rum. Flera gifta par (4-6) bodde i en sal. De danska judarna bodde framförallt i mindre hus på ett fåtal särskilda gator.
Hälsorisker, som allmänt förknippas med överbefolkning, bekämpades dels genom en strikt renlighet och ordning i bostäderna, dels genom en regelbunden kontroll av befolkningens hälsa. Sjuka fördes till sjukstugor eller sjukhus. I detta sammanhang bör även framhävas att man genom röntgen undersökte befolkningen mot tuberkulos. Dessutom var hela befolkningen vaccinerade mot tyfus, fläcktyfus, difteri och scharlakansfeber. Man fick även intrycket av att man så gott som möjligt motverkade de psykiska effekterna av överbefolkningen. Detta genom att föra samman folk i samma bostäder med viss valmöjlighet, genom att tillhandahålla arbeten utanför hemmen samt att erbjuda fritidsaktiviteter utanför hemmet. Detta uppgavs att barackerna, åtminstone på sommaren, var efterlängtade av befolkningen. De var stora, ljusa och luftiga, uppvärmda med kaminer.
En liten grupp av så kallade "prominente Persönlichkeiten" hade mycket goda bostäder (med service), men de fick vi inte se.
Livsmedelsförsörjning.
Befolkningen i Theresienstadt fick samma ransoner som protektoratet, dock inte smör, men margarin, inga ägg, ingen ost. Förmodligen är dessa ransoner 2400 kalorier per dag per person. Som ett komplement för de hårt arbetande gavs till dessa extra köttransoner. Befolkningen åt vid "folkkök", gratis. Det fanns 15 kök distribueras i staden. Vi såg de största köken, som hade en kapacitet på 9000 portioner per dag. I köket fanns ett antal ångkokare, som devis var tillverkade på plats. Utrymmena var ganska små, men det verkade fungera bra.
Förutom offentliga kök fanns kök i de större bosättningarna, där befolkningen hade tillgång till att laga mat med livsmedel som de fått skickade till sig utifrån. Maten blev avhämtad eller åts vid köken. Driften av dessa var restaurangmässig, det fanns menyer och inventarierna var trevliga.
Vi såg det centrala bageri, som var fullt modern och arbetade rent fabriksmässigt. Ett urval av bröden motsvarade de bröd man får du i Tyskland just nu. Kvaliteten var bra. Det uppgavs att staden nästan var självförsörjande med bröd (4/5). Staden hade slakteri och importerade kött, grönsaker odlades i små trädgårdar och fält. Det fanns ingen tillgång till alkohol och tobak, som njutningsmedel fungerade lemonad och liknande.
Matpaket har spelat en viktig roll som tillskott till kosten. Det kom regelbundet paket, delvis från protektorat, dels från Internationella Röda korset (i maj 20.000 burkar sardiner från Portugal), de danska matpaketen verkade alla ha kommit fram till mottagarna. Danskarna var mycket tacksamma för dessa paket och sa att alla önskade att transporterna kan fortsätta. Särskilt var personerna intresserade av smör, havremjöl, torrmjölk, torkade grönsaker, ost, socker och skorpor. Vi fick intrycket av att de kvantiteter som tidigare skickats ner, hade varit tillfredsställande. Det fanns inga önskningar om större kvantiteter.
Kläder.
Det allmänna intrycket av människornas klädstandard var bra. Då vädret var varmt och tort under vårt besök, var de flesta lätt påklädda. Bland ungdomarna sågs många i shorts.Befolkningens tillgång till kläder, förutom det som de fick tillsända i paket från vänner och släktingar, var baserat på ett poängsystem, i vilket de själva var tvungna att köpa och betala för de kläder som fanns i butikerna. Vi besökte en sådan butik där det hängde ett tämligen stort antal herrkostymer. Dessa var levererade till staden från Tyskland, På särskilda skrädderi- och reparationsverkstäder kunde kläder bli uppsydda eller lagade. Utifrån levererades använda skor till stadens centralverkstad, där de blev lagade. Befolkningens fotbeklädnad var i genomgående god.
Renlighet.
Stadens hus var väl underhållna, nykalkade, gatorna rena. Ytbehandlingen var dock inte så bra, lite dammiga. Det kördes även vattenvagn i staden under vårt besök.
Bostäderna var trots den betydande överbefolkningen rena. Personerna är själv tvungna att hålla sina bostäder rena, dock med undantag för "prominente personer" som hade tjänstefolk till hjälp. Desinfektion (svavel) av alla bostäder i staden utförs kvartalsvis, påtvingat. Löss och loppor fanns enligt uppgift inte i staden, och jag hittade ingenstans tecken på detta.
Överallt där det var möjligt, WC, skåp, hyllor, sängplatser, etc. hittade jag inte något att kritisera vad gällde renligheten. Jag besökte många institutioner var där var också rent och fint.
Det lades också stor vikt på den personliga renligheten. Det fanns ett visst badtvång, i vilket befolkningen uppmanades starkt till att bada var 10-14 dag. På de som inte frivilligt följde denna uppmaning utövades "ett visst tryck". Staden hade ett badhus med åtskilliga duschar och en stor simbassäng, ca. 5 x 20 meter stor.
Före utnyttjandet av simbassängen tog man ett varmt bad. Vattnet i bassängen var klorerat och skiftades två gånger i veckan. Det fanns särskilda omklädningsrum för kvinnor och män. I större byggnaderna fanns toaletter med bad, men vi såg aldrig detta.
Kläder, sängkläder, sängkläder, etc. spolades på en stor central tvättstuga. Detta tvättas 110,000 kg. per. månad. Varje person hade rätt att ha tvättat 4 kg. kläder var 14:e dag - 3 veckor, vilket kan anses vara en rimlig klädmängd. Det fanns inga tvättvång, men tillgång till tvätt hemma. Inlämning och utlämning av tvätt till centraltvätteriet gjordes rationellt. Kläderna märktes med särskilda märken för varje hushåll.
Hälsa.
Hälsotillståndet beskrevs Dr. Eppestein som "recht günstig". Det allmänna intrycket av folks utseende var bra. Näringstillståndet verkade tillfredsställande. Många, även bland de yngre, måste anses vara i ett bättre än medel näringstillstånd.
Hudfärgen var konsekvent bra, bara hos de gamla på ålderdomshemmet sågs en del med magert och dåligt utseende. Det fanns för tillfället inte heller några epidemier i staden. Någon hade tyfus, men var på bättringsvägen. För tillfället fanns endast fyra tyfuspatienter på sjukhuset.
Befolkningen var som nämnts vaccinerade mot tyfus, fläcktyfus, scharlakansfeber och difteri. Av dessa sjukdomar anträffades dock något fall då och då. Fläcktyfus hade förekommit en gång, patienten var död. Då det angivits att det i staden inte fanns lös skulle uppkomsten av fläcktyfus vara helt utesluten. Det fanns några egendomliga fall med cirkulatorisk problem, vi dessa användes egen-blod-behandling. Akuta könssjukdomar förekom inte alls. Det fanns endast några äldre fall av syfilis i icke smittbart tillstånd. Färska fall av tuberkolos förekom inte, endast några äldre fall. Sådana fall söktes genom röntgenundersökning. Psykiska störningar förekom endast i ett fåtal fall, det påstods att psykoser var mycket ovanligt. Sjukhuset hade enbart 14 psykiatriska vårdplatser. Dessa upptogs vid tillfället av schizofreni, demens paralytica och liknande. Rakit existerade inte, detta tack vara att barnen hade fått levertran eller koncentrerade A- och D-vitaminer. Andra liknande sjukdomar förekom inte heller
Hälso- och sjukvård
Dr Eppstein beskrev hälso- och sjukvården som "relativt modern" och hälsostatusen som "recht günstig". Staden hade gott om läkare då det fanns ca. 500 läkare i Theresienstadt, varav ca. 400 var aktiva, dvs ca. 1 läkare per 100 invånare. Bland läkarna var ett mycket stort antal specialister. Vidare fanns det många barnmorskor, sjuksköterskor, tandläkare och apotekare. Då det fanns en stor efterfråga på vårdpersonal hade särskilda kurser för kvinnor anordnats där dessa utbildades för att kunna hjälpa sjuksystrarna.
Sjukhus var inordnat i en gammal kasern och hade 2.150 sjuksängar, varav 1700 var belagda. Det var uppdelat i olika specialavdelningar: kirurgi, medicin, epidemi, röntgenavdelning. Den kirurgiska avdelningen hade ca. 200 sängar, och vid denna var 12 läkare i tjänst. Den psykiatriska avdelningen består av endast 14 bäddar. Någon särskild venerisk avdelningen fanns inte då akuta venetriska sjukdomar inte förekom.
Sjukstugorna var generellt mycket stora och rymde 40-50 patienter. Avståndet mellan sängarna var mindre än vanligt i Danmark men rummen har högre, stora fönster, vitkalkade väggar påminde om de stora sjuksalarna som är allmänna i Wien, Prag, Paris och på andra ställen i utlandet. Bäddarna hade sänglinne som var rent och gav ett trevlig intryck.
Operationsavdelingen rymde två operationssalar, smutsig och ren. Utrustningen verkade tillräckligt, men inte helt modern. För sterilisering av instrument hade man i varje operationssal två elektriska torrsteriliseringsugnar.
Instrumenten var varierade och goda. Ljusförhållanden var på den ena operationssalen inte särskilt bra; överkirurgen, Dr. Stieler från Prag, berättade att man opererade med pannlampa. Röntgenavdelning var utrustade med flera röntgenapparater, både för undersökning och behandlingar. Röntgenapparat var av äldre modell, men fungerat enligt upplysning mycket bra.
Sjukhuset hade laboratorier för både studier som forskning. Dr Stieler hade till sitt förfogande en särskild tecknerska, som tecknade färgillustrationer för ett större arbete om en särskild behandling av orena sår (såvitt jag förstått med olje-spray-behandling), ett arbete som upptog Dr. Stieler mycket, och som var föremål för intensiva studier. Prov för bakteriologisk undersökning skickades till institutet i Prag, Widal-tester utfördes på stället.
Sjukhuspersonalen var prydligt klädda i speciella dräkter. Operationssjuksköterskor helt i vitt, läkarna hade alla vita rockar. Sjukhuset hade ett särskilt dietkök, men även mat från det stora gemensamma köket, som var precis bredvid sjukhuset. För tillfrisknande patienter fanns en gård.
Fördelade runt om i stadens större byggnader fanns ca. 30 sjukstugor med vardera ca. 12 sängar. På dessa behandlades vad man ville kalla "infirmerisjuka". Det fanns läkare och vårdpersonal, vårdvillkoren var mindre bra här än vid danska sjukhus. Med den rådande överbefolkningen måste tilläggas, att det var lätt att få en sjukplats utanför hemmet.
Läkarna fick inte praktisera privat men tjänstgjorde vid behandlingscenter spridda i staden. Befolkningen hade ingen fri sjukvård, men kunde vända sig till dessa behandlingscenter.
Dock var det, när det gällde specialbehandling, ett visst fritt val av specialläkare. Vi besökte behandlingscenter för allmänna medicinska sjukdomar, ögon- och barnsjukdomar samt ett för röntgen med äldre, men fungerande apparatur. Utrustningen på dessa behandlingscenter var genomgående äldre och sliten, men verkade vara tillräcklig.
Röntgenundersökningen omfattade hela befolkningen, just nu var ca. 50% undersökt. Undersökningen bestod av fluoroskopi; om något underligt upptäcktes, togs foton och tuberkulosprov. Endast gammal tuberkolos upptäcktes.
I varje stadsdel fanns en tandläkare. Vi besökte en sådan med tre behandlingsstolar och utmärkt utrustning. Till tandläkarklinikerna hörde även ett centrallaboratorium för tandtekniska arbeten.
Staden hade ett centralt apotek med fyra filialer. Vi besökte centralapoteket, som var stort och rymligt, indelat i de vanliga avdelningarna med gott om personal. Så vitt man kunde se vid en kort inspektion, var tillgången på medicin varierar och riklig. Det rörde sig dels om tyska preparat, dels tjeckiska. Apotekaren, läkaren och Dr. Eppstein berättade, att tillgången på medicin var tillräcklig. Tillgången på vitaminer (A och D) angavs vara tillräcklig, C-vitamin hade man däremot brist på. På apoteket såg jag i övrigt koncentrerade A- och D-vitaminer såväl som C-vitamin. Vidare såg jag insulin, morfin, stimulantia, omnadin, sulfonamider, etc.
Vård och omsorg för gravida och födande
Det hade under de senaste åren fötts ca. 400 barn i Theresienstadt. Det uppgavs att det fanns särskilda födelsehem, dock utan att vi fick tillfälle att se något av dessa. I övrigt behandlas födande kvinnor och kvinnosjukdomar på sjukhus. Abortus provocatus var tillåtet utan någon annan indikation än önskad effekt. Det fanns tillgång till inköp av preventivmedel.
Omsorg för barn och ungdomar.
Dr. Eppstein betonade starkt, att det lades mycket kraft på att skapa så goda förutsättningar som möjligt för barn och unga. Detta bekräftades vid inspektion att det verkligen fanns en ovanligt stort antal institutioner för barn. Totalt fanns 10 barn- och ungdomshem. Ett barnhem med 44 sängar, anpassat för barn mellan 4 och 9, var inrättat i en villa. Förhållandena måste betecknas som absolut goda. Matrum, WC, tvättrum, sängkläder, etc. togs om hand. Allt var rent, snyggt och ordentligt. Det fanns ett hem för större pojkar i pubertetsåldern, där dessa kunde bo och få utbildning, på vilka villkor dessa pojkar var placerade i hemmet berättades aldrig.
Runt om i staden fanns dagis. Vi besökte tre av dessa. I den ena fanns en tämligen stor sal med barnmöbler, gunghästar, dockteater, etc. Salens väggar var täckta med kalkmålningar i ljusa färger med djur, träd, etc. Ett annan stort dagis hade förutom bra villkor inomhus även en lekplats utomhus med karusell. I en särskild förskola för lite äldre barn utbildades i hebreiska, detta som ett experiment. Barnen sjöng under vårt besök sånger på hebreiska.
Omsorg för de gamla.
Ålderdomshemmet, en stor kasernliknande byggnad, med 280-300 bäddar, fullt belagda. De gamla låg delvis i 4-bäddsrum, dels i större rum och avdelningar, där rummen stod i förbindelse med varandra. Det var 15 läkare som arbetar vid ålderdomshemmet, en del sjuksköterskor och så vitt man kunde se, en omfattande kvinnlig personal. För de gående fanns det särskilda uppehållsrum och en gård där de kunde få frisk luft. Renligheten var bra. Ett stort antal gamla var tydligen mycket högt upp i åren och ständigt sängliggande, många ansikten präglades av hopplöshet och besöket på ålderdomshemmet gav ett smärtsamt intryck på besökarna.
Andan omsorg.
Det fanns särskilda hem, som vi dock inte fick se, för blinda, missbildade, döva och stumma, "Kriegsbechädigte". Totalt fanns i staden 1 500 "vårdsängar." (Ålderdom hem sängen antal förmodligen ingår däri).
Villkor för arbetet.
24000 = 60% av befolkningen hade arbete. Man försökte medvetet att så många som kunde, att arbeta. Den normala arbetstiden var 8 timmar, men för äldre nöjde man sig ofta med 2-3 timmars arbete dagligen. Man hade inta ekonomiska orsaker till detta, utan ville tvärtemot få så många som möjligt i arbete för att framhäva vikten av att göra nytta. Det utbetalades lön för arbetet och med ett ackordsystem stimulerades arbetslusten.
Alla som arbetade, blev först läkarundersökta, härigenom röntgenundersökta med tanke på tuberkulos, och indelade i fyra grupper efter arbetsförmåga:
1) Otvivelaktigt arbetsdugliga.
2) Personer som nyligen hade genomgått en akut sjukdom, vilken man måste ta hänsyn till.
3) Mindre arbetsdugliga.
4) Arbetsdugliga.
Endast särskilt kvalificerade, som ingenjörer, läkare, advokater etc. var placerade inom deras speciella arbetsområden. Alla andra fick efter läkarundersökning ingår i arbetskolonner, så kallade "Hundertschaften", och här gör en typ av arbetstjänsten.
En kolonn arbetat i ett 14-dagars period och dirigerades efter en särskild plan för allt möjligt arbete: gaturenhållning, byggnadsarbete, fältarbete, järnvägar etc. En kolumn bestod av både kvinnor och män. Den huvudsakliga idén med att låta alla genomgå en sådan arbetstjänst, var att diciplinera de enskilda, få dem att vilja arbeta och att vilja specialisera sig på flera eller ett arbetsområden. Allt eftersom kunde de kvalificera sig till arbetsledare eller inrikta sig på hantverk (snickeri, smedarbete etc.) eller annat arbete.
De arbetsovilliga ställdes inför en särskild arbetsdomstol, som prövade hållbarheten i deras motiv till att inte arbeta. Direkta polisiära åtgärder för att tvinga människor i arbete inte finns, precis som det påstods att arbetsplikt inte existerade.
Det stora antalet fackarbetare och specialhantverkare hade möjliggjort större arbeten, t.ex. byggandet av en järnvägslinje på 3-4 km från Theresienstadt till huvudbanan Dresden-Prag, vägarbeten, gatubyggen, anläggning av marker, grönområden i staden och speciella byggprojekt såsom byggandet av en vattenresavoar, påbörjandet av att bygga ett fjärrvärmesystem, etc.
Ett större antal personer, ca. 1 200, tjänstgjorde som ämbetsmän inom förvaltningens olika områden. Särskild utvalda personal tjänstgjorde som polis och inom räddningstjänst.
Av vad som angavs framställdes inga produkter i Theresienstadt som exporterades, med ett undantag: Staden födde upp silkesmaskar och framställde silke som exporterades till Tyskland. Producenterna fick härigenom någon bonus som gav tillgång till vissa inköp i staden.
Fritid.
Problemet med sysselsättning utanför arbetstiden gavs mycket uppmärksamhet, inte minst då tillgången till egentliga hem kraftigt begränsades av människorna. Finansiering för fritidssysselsättningen var således en viss del av månadslönen som innehölls av banken vid löneutbetalningen. Mycket av fritidsaktiviteter fokuseras kring ett stort församlingshus, som innehöll teatersal, auditorium, bibliotek, restaurang, med en trädgård utanför.
Musik dyrkades mycket ivrigt: Kammarmusik, orkester, opera och kör. Under vårt besök uppfördes "Requiem" av Verdi med utmärkta solister. Dessutom fanns en Byorkester på ca. 30 musiker, som varje eftermiddag, också under vårt besök, spelade på torget i en särskild musikpaviljongen. I teatersalen uppfördes opera: Carmen, Tosca, Trollflöjten. En judisk kompositör hade skrivit en barnopera. Vi besökte teatersalen under uppförandet av detta: barn, som var roligt påklädda, medverkade med liv och lust; orkestern dirigerades av kompositören själv.
På teatern uppfördes bland annat Shakespeare, i ett skyltfönster såg vi karikatyrer av olika skådespelare, ritade av en judisk konstnär. På senare tid hade man börjat uppföra skådespel i de stora "Höfe" med hjälp av speciella byggnader som bakgrund. Det var ett stort intresse för dessa skådespelar, ofta upp till 2-3.000 åskådare. Dessutom fanns en cabaret som särskilt efterfrågas av de äldre. På kaffeehaus kunde befolkningen få läskedrycker och andra förfriskningar. Där var notställ med flygel och violinist. Vid vårt besök var alla bord upptagna.
Ett bibliotek i församlingshuset påstods rymma 166.000 volymer. Det fanns ingen dansk litteratur, det fanns därför en stark önskan att få danska böcker: många av de danska judarna kunde läsa tyska. Till biblioteket hörde en läsesal och utlåning.
Föreläsningar och möten var återkommande, vetenskapliga sammankomster med föredrag och diskussioner var vanlig för tex läkarna. Tidningar fanns inte, men tryckta meddelanden skickades runt i staden. Politiska föreningar och diskussioner var förbjudna.
Sport var populärt, särskilt bland ungdomarna, och man hade fäst största vikt på bollsporter, simning, etc. På bastionerna hade en fotbollsplan anlagts, där vi även såg en match mellan två lag. Platsen var för liten för att 2 x 11 spelare skulle få plats, därför spelade man med 7 spelare. En stor och intresserad publik följde spelet. Ofta hålls tävlingar mellan medlemmar i olika arbetslag eller exempel. "Berlin vs. Prag-Wien".
Små trädgårdar byggdes på bastionerna, och de som hade en lust för det, kunde få en tomt tilldelad sig, där de kunde odla grönsaker och blommor.
För barn, såväl små som äldre barn, var förskolorna och de andra institutionerna för barn ett viktigt moment i fritidssysselsättningen. Det fanns gott om personal på dessa för att underhålla barnen med spel av olika slag, teckning och lek, såväl utomhus som inomhus.
Undervisning.
Som nämnts ovan har det getts viss utbildning i förskolorna, i en av dessa även undervisning i hebreiska. Verkliga skolor såg vi inte, men det konstaterades att barn från olika nationer var utbildade på sitt eget språk. Någon högre utbildning, universitetsutbildning, var inte organiserad, men för till exempel gamla medicinare, som endast saknade ett par års studier, fanns det kurser och utbildningskliniker. Som noteras tidigare hålls kurser för kvinnor i omvårdnad. I staden råder religionsfrihet; kyrkan är dock stängd. Församlingshusets stora sal används som synagoga.
Ekonomi.
Staden har en egen myntenhet, Theresienstadtkronor, som fungerar som betalningsmedel inom samfundet. En särskild bank, ledd av en tidligare bankdirektör från Wien, styrde ekonomin. Av banken företogs alla utbetalningar av lön till samtliga invånare en gång i månaden. Lönen varierade efter arbetsprestationerna. Man betalade inte ut bidrag, men de som inte arbetade fick "lön", aldrig under ca. 100 Theresienstadtkronor. För allas belåtenhet innehöll lönen ett belopp för nöjen. Vidare hade man en viss form av tvångssparande, grundat på de knappa varumängder i den fria handeln gällde det att hålla den cirkulerande mängden pengar på en nivå som motsvarade varumängden. På detta sätt försökte man undvika inflation och betraktade det hela som ett ekonomiskt experiment. Varje borgare hade en "bankbok" och på denna tvångssparades ett belopp varje månad, som fastställdes efter den rådande ekonomiska situationen. Prisläget illustreras vid att priset på en uppsättning kläder var 350-400 Theresienstadtkronor. Mynten hade ingen köpkraft utanför Theresienstadt. Man värderade mynten till ca. 10 Theresienstadtkronor = 10 RM.
Polis och Rättsväsendet
Den judiska polisen var uppdelad i ordningspolis och kriminalpolis. Det verkar ha funnits rätt många poliser. Dessa var inte uniformerade förutom med en gul uniformsmössa och ett gult bälte. Enligt tyskarna var denna polis illa omtyckt av befolkningen, detta då de visade stor stränghet. Man fick intrycket av att polisen bestod av utvalda personer. Bland både de judiska och tyska myndigheterna visade poliskåren en stram militär hållning.
Rättsväsendet var oberoendet av administrationen med offentlig åklagare och försvarare; särskild arbetsdomstolen och ungdomsdomstolen fanns. Totalt hade ca. 1.200 förseelser hade behandlats, så gott som alla mindre brott; inga våldsbrott eller allvarligare brott. Straffen var frihetsberövning upp till 6 månader i judiskt fängelse. Den tyska administrationen kunde ändra straffen.
Möjligheten att gifta sig var med hänsyn till faran för promiscuitet och concubinater lätt. Detta betraktades av Dr. Eppstein som ett olöst problem, oavsett om dessa äktenskap var giltiga utanför Theresienstadt.
Dödsattester, med rättsgiltighet även utanför Theresienstadt, blev utfärdade, vilket var av särskild betydelse med hänsyn till arvsrättsliga frågor.
Brandväsendet.
Stadens brandväsen bestod av en motorspruta av äldre modell, samt rikligt med slangar. Brandväsendet blev demonstrerat, de arbetade snabbt och korrekt.
Postväsendet.
På ett särskilt posthus administrerades stadens brevpost och ingående paketförsändelser. Posten hade i maj expedierat 20.000 försändelser enbart av sardinburkar från Internationella Röda Korset, avsända från Portugal. Utrymmena i posthuset var utnyttjade till det yttersta med hyllor, där paketen låg ordentligt uppstaplade. Från posten utgick meddelande till adressaten om att paket hade ankommit, varpå adressaten personligen vände sig till posten för att hämta paketet. Paketet kontrollerades av den judiska post-(tull-)tjänstemannen innan utlämning för att undvika oönskade varor: Gift, sprit, tobak, etc. Vi övervakade expeditionen av några paket, däribland också några danska. Paketen från Danmark hade endast varit iväg i ca. 14 dagar. Det rörde sig om standard matpaket.
Sammanfattning.
Sammanfattar man de många intryck, som vi fick under vår rundvandring i Theresienstadt, och kompletterar man dessa intryck med de av Dr. Eppstein och de tyska myndigheterna givna upplysningarna, kommer man till den uppfattning, att det inne i detta från världen avskärmade samfund har skett stora organisatoriska framsteg, särskilt under det senaste halvåret, och att det fortfarande arbetas med förbättringar på alla områden, där detta är möjligt.
Sett från en hygienisk utgångspunkt är de hälsomässiga farorna för befolkningen först och främst knutet till den betydande överbefolkningen. Det kan dock inte för närvarande finnas tvivel på, att den judiska förvaltningen, med materiellt stöd från tysk sida, har lyckats kompensera dessa nackdelar och risker på ett utmärkt sätt.
Näringsmässigt verkade befolkningen inte hotas av faror, så länge de ges dem tillskott till de tilldelade ransionerna genom livsmedelsförsändelser. De svårigheter som den onormala åldersfördelningen ställer på administrationen, verkar också vara lösta, med tanke på hur stor del av befolkningen som kan bära arbetets börder, varav en inte ringa del behöver vård och hjälp.
Vi måste djupt beundra det judiska ledarskapet, och inte minst dess överhuvud Dr. Eppstein, som med brinnande idealism har gjort allt för att övervinna svårigheter av materiell och andlig natur, som utan tvivel gått vägen mot det unika uppdragets lösning.
E. Juel Henningsen.
/ Simon
[...] Henningsens rapport från Theresienstadt / Simon Detta inlägg var postat tisdag, 7 oktober, 2008 Av Simon i följande kategori/kategorier Allmän information. Du kan följa upp alla kommentarer via RSS 2.0 feed. Du kan skriva en kommentar, eller skicka en trackback från din egna sida. « De danska judarnas öde II : Rapport frÃ¥n Theresienstadt [...]