De första nazistiska massmorden - Aktion T4

Det mörkaste kapitlet av andra världskriget var utan tvekan nazisternas rasistiska folkmordspolitik, som tog livet av miljontals människor. Framför allt riktades det mot judar och romer (zigenare).

Från början tycks nazisterna inte ha haft någon klar plan på folkutrotningen. Det var mer nazismens egen "anda" av rasism och hänsynslös brutalitet som drev fram utvecklingen till dödslägren. Nazismen var egentligen ingenting annat än ett hopkok av gamla konservativa idéer, extrem nationalism, rasism och bitterhet.

När européerna på 1500- till 1800-talen koloniserade Amerika, Afrika och Asien och tog miljontals slavar i Afrika, påverkades hela Europa att nedvärdera slavarna och folken i kolonierna. På den tiden gjorde vetenskapen stora framsteg, och många vetenskapsmän delade upp mänskligheten i "raser". Man tog för givet att den "vita rasen" var överlägsen och sedan delade man upp de andra "raserna" i olika grader av "underlägsenhet" där afrikanerna - som man tog som slavar - placerades längst ner.

Numera vet man att pratet om mänskliga "rasegenskaper" är helt ovetenskapligt.* Men under 1900-talets första decennier trodde de flesta européer på "rasläran", och nazisterna drev det till sin spets. De trodde förstås att den "ras" som tyskarna påstods tillhöra - den "ariska rasen" - var den som var överlägsen och mest värd. Just därför riktade nazisterna de första massmorden mot sin egen "ras", nämligen mot de som man ansåg "försvagade rasens egenskaper".

Nazismens fruktansvärda intolerans avslöjades för första gången i behandlingen av sjuka och svaga. Nästan omedelbart efter det att de fått makten 1933, började nazisterna tvångssterilisera handikappade och psykiskt sjuka. Den 1 september 1939 - samma dag som anfallet mot Polen startade - gav Hitler order om massmord på handikappade och psykiskt sjuka. På olika statliga institutioner och sjukhus runtom i Tyskland började man ta livet av "rasligt svaga element" genom gas, giftinjektioner och systematisk svält till döds. Det började med att man tog livet av nyfödda, småbarn och barn upp till 12 år, med Downs syndrom, cerebral pares och andra handikapp. Sedan blev också vuxna handikappade utsatta.

Det kallades "eutanasiprogrammet", vilket betyder "barmhärtighetsdödande". Vid rättegången mot de nazistiska krigsförbrytarna i Nürnberg 1945-1946 kom man fram till att nazisterna mördat 275 000 handikappade under "eutanasiprogrammet". Om det inte varit för starka protester från modiga individer som den katolske biskopen von Galen i Münster, hade med all säkerhet fler dödsoffer krävts. Genom "eutanasiprogrammet" och brutaliteten mot de underkuvade i de ockuperade områdena i Polen och Sovjetunionen 1939 - 1941 inspirerades nazisterna till att sätta igång det mest systematiska folkmordet i världshistorien - Förintelsen, som riktades mot judar och romer.

Man räknar med att nära sex miljoner judar och 100 000 - 400 000 romer mördades av nazisterna under andra världskriget. Det finns många andra massmord på civila i historien, och flera av dem begicks under andra världskriget. Exempelvis tog kroatiska extremister i organisationen Ustasja livet av hundratusentals serber mellan 1941 och 1944, under nazistisk ockupation miste miljontals människor livet (framför allt i Sovjetunionen, Polen och Jugoslavien) och flera miljoner civila föll offer för den japanska krigföringen i Asien (framför allt i Kina) 1937 - 1945. Enligt officiella tyska uppgifter dog över en miljon tyskar i samband med att de fördrevs från Polen efter andra världskriget. Stalins terror på 1930-talet resulterade i att mer än 700 000 människor blev avrättade. Men den nazisternas rasistiska utrotning är unik genom att man försökte utplåna hela folk genom industriella metoder.

Av Christer Bergström

Källor:

Aktion T4 1939-1945. Die Euthanasie-Zentrale in der Tiergartenstraße 4. Götz Aly (utg.), Edition Hentrich, Berlin 1989.

The Final Solution; Origins and Implementation, David Cesarani, (red.) Routledge, Florence, Kentucky, 1994

Laqueur, Walter, The Terrible Secret, Weidenfeld & Nicolson, London 1980.

Smith, Bradley F., Reaching Judgement at Nuremberg, Basic Boooks, New York 1977.

/ Martin