De homosexuella i Förintelsen

Även om homosexualitet var förbjudet enligt lag (paragraf 175 i den tyska brottsbalken från
1871) kunde homosexuella män och kvinnor leva relativt tryggt under den s.k Weimar-
republiken (1919-1933) då det av 1:a världskriget sargade Tyskland för första gången
införde något som liknade en demokrati.

Det fanns många mötesplatser (klubbar) och sociala nätverk som de homosexuella
besökte och engagerade sig i. Under Weimarrepubliken fanns det t.o.m ett statligt
Institut för Sexuell Forskning i Berlin. Institutet som startades 1919 av Dr. Magnus
Hirschfeld (själv homosexuell) var tänkt att samla material om och för de homosexuella,
hålla diskussioner om bl.a värnplikten, sexuellt överförbara sjukdomar, abort m.m.
Med den tidens mått var det nog en väldigt liberal atmosfär.

1933 stormade nazisterna institutet och beslagtog tusentals böcker, skrifter, fotografier
m.m som sedan brändes.

De homosexuellas situation kom alltså att förändras radikalt efter att nazisterna
övertog makten i Tyskland 1933.

Nazisterna ansåg att homosexualitet var ett bevis på Weimarrepublikens moraliska
och politiska förfall och såg sig själva som en slags moralens väktare som skulle
utrota denna ”syndfulla last”.

Efter att nazisterna tagit makten ökade förföljerserna på framför allt manliga
homosexuella som ansågs vara ett hot mot den ”ariska rasen”. De homosexuella
männen ansågs av nazisterna vara degenererade, feminina, svaga och helt
oförmögna att strida för sitt land eller att ”medverka” till den ”ariska rasens”
bevarande och fortbestånd.

Nazisterna genomdrev hårda åtgärder mot de homosexuella. Till en början genom
att upplösa deras organisationer, förbjuda tidskrifter, stänga mötesplatser och senare
genom att internera kända homosexuella i olika fängelser och senare i koncentrations-
och arbetsläger.

1935 införde nazisterna en ny lag (baserad på den gamla paragraf 175) då homosexualitet
eller blotta misstanken om det kunde leda till arrestering. De homosexuella männen var nu
”fiender till Riket”.

Märkligt nog ansåg nazisterna till en början inte att homosexuella kvinnor var ett lika
stort hot som männen. Men det skulle ändras med tiden. Nazisterna såg och värde-
satte kvinnor efter deras förmåga till att vara en god hustru till ”ariska” tyska män
och föda så många barn som möjligt. Allt i Rikets tjänst.

Den 26 oktober 1936 initierade SS-chefen Heinrich Himmler ett nytt institut,
”Rikets Centrala kontor för bekämpandet av Abort och Homosexualitet”. I och med
detta fick nu polisen nästan obegränsade befogenheter att arrestera homosexuella
män och hålla dem fängslade, oftast utan föregående rättegång.

Mellan 1936-1945 arresterade polisen ca. 100 000 homosexuella män (eller som
godtyckligt ansågs vara det). Av dessa dömdes ca. 50 000 män till fängelsestraff
medan 5-10 000 hamnade i olika koncentrationsläger där många dog av misshandel,
svält, sjukdomar och avrättningar.

I koncentrationslägren fick de homosexuella männen bära en rosa triangel på sina
fångdräkter. De homosexuella kvinnorna som skickades till lägren bar däremot en
svart triangel, märket för ”asociala”.

Många ledande nazister ansåg att homosexualitet var en sjukdom som kunde bli
botad genom hårt arbete och allmän förnedring. När de homosexuella männen
anlände till ett läger skiljdes de omedelbart från de andra fångarna och behandlades
mycket brutalt. Rudolf Höss som var kommandant i Auschwitz berättade efter sitt
tillfångatagande att man separerade de homosexuella männen då man trodde att de
kunde ”smitta” andra fångar eller vakter.

Det fanns få chanser för de homosexuella männen att klara sig i lägren. En del lyckades
få en lindring i eländet genom att bli anvisade platser på kontor (inomhus) inom läger-
administrationen. En del andra förödmjukade sig till att bli ”älskare” till någon Kapo
(medfångar som genom SS också fungerade som fångvaktare).

En annan möjlighet till strafflindring var att frivilligt låta sig kastreras. Något som de
nazistiska myndigheterna såg som ett sätt att ”bota” homosexualiteten.

Med tiden ökades nazisternas intresse att ”bota” homosexualitet och det tog sig
uttryck i olika medicinska experiment på fångar som ofta ledde till svåra sjukdomar,
stympning, oändligt lidande och ofta dödsfall.

Det finns idag ingen exakt statistik över hur många homosexuella män och kvinnor
som dog i nazisternas fängelser och läger. Däremot finns det många vittnesmål
över hur brutalt dessa människor behandlades.

En märklig historisk parentes:
Innan SS bildades hade Hitler det s.k SA (Sturm Abteilungen) som sin privata
skyddsarmé från 1921. Dess ledare var Ernst Röhm. Han var en brutal man
med mycket makt, och med en mycket nära relation till Hitler, och ville bl.a att
SA skulle ersätta den dåvarande reguljära tyska armén, Reichwehr. När SA var
som starkast innefattade organisationen långt över 500 000 man.

Ernst Röhm var också från 1924 mer eller mindre öppet homosexuell.

Adolf Hitler översåg märkligt nog med detta faktum under många år, då han
ansåg att SA var värdefulla för den nazistiska kampen. Men efter Hitler fått
makten i Tyskland och SS växte fick Ernst Röhm och hans män allt fler fiender.

Han och hans organisation blev ett hot mot Hitler, och den 30 juni 1934 lät
han SS mörda Röhm och flera i SA:s ledning under det som kom att kallas
"De långa knivarnas natt". Röhms homosexualitet användes senare emot
honom i Tyska nazistiska media som en del i propagandan. Detta ska dock
inte uppfattas som en martyrdöd för de homosexuella. Ernst Röhm och
hans SA gjorde sig skyldiga till fruktansvärda brott under den här tiden
Mot alla som kom i dess väg och som vågade eller misstänktes vara en
motståndare till nazisterna, även homosexuella.

Läs mer om paragraf 175 (eng).

/ Tom