Föräldrar berättar för sina barn.

För några månader sedan fick jag kontakt med en gammal ungdomsvän, Jack Szaron. Av en händelse kom jag ihåg att hans föräldrar var polacker och en minnesglimt av att hans far satt i en stor soffa, och på byrån intill stod det en stridsvagn i miniformat.. På den tiden visste jag inget om vad det betydde. Men nu, när jag lärt mig mer så förstår jag sammanhanget bättre. Jacks föräldrar var katolska polacker och de upplevde 2:a världskriget på ett skrämmande sätt.

Den följande texten kommer från Jack Szaron, och berättar om hur hans föräldrar överlevde koncentrationslägren.

"Under resten av livet var de fångar i sina tankar och mardrömmar. Minnena från de fasansfulla åren 1940-45 blev de aldrig fria från. Våra föräldrar är döda sen ett par år tillbaka, men deras vittnesmål lever kvar och kommer att vandra vidare från oss till våra barn och en dag till våra barnbarn osv."

Vår fader, Jozef Szarons berättelse (Född 1914-död 1991).
Jag var 25 år, och utbildades till officer inom den polska pansardivisionen. Det var tre veckor till muck när kriget bröt ut. Jag och mina lumparkompisar var bland de första som sändes till fronten. Vi åkte omkring i pansarfordon med gummihjul. Vi var två i varje fordon och när min kompis körde låg jag och sov på granaterna vi hade med oss.

Den enda sikten vi hade var små utsågade hål (5×15 cm), ett åt varje vädersträck.I tre månader stred vi mot tyskarna innan vi vid ett spaningsuppdrag blev omringade av stora tanks. Det var bara att ge sig, vi hoppade ur vårt pansarfordon med händerna över huvudet och fördes till ett krigsfångeläger som tyskarna hade i närheten av min hemstad Tarnów i södra Polen. Efter 8 mån lyckades min pappa köpa loss mig från fångenskapen. Under tiden jag var i fånglägret hade tyskarna ockuperat hela mitt land. Den polska armén var splittrad och stred med allierade på alla fronter.

Jag hade ingen armé att återgå till, men kände att jag ville göra något för mitt land. En dag när jag var ute och fiskade träffade jag tre kamrater från gymnasietiden. Nästa dag bildade vi en idrottsförening som fick namnet Tempo, det blev sedan en täckmantel för att planera olika slags sabotage.

Föreningen växte snart till 60 medlemmar och vi hann med tre stora sabotage innan Gestapo arresterade oss, en efter en. Vi sprängde en stor bränsledepå, en bro, och en järnvägsbro.Av rädsla för att bli arresterad vågade jag inte sova hemma, och sov därför på olika platser varje natt. När Gestapo "läckte" ut information om en stor aktion som skulle ske i en grannstad trodde jag det var säkert att sova hemma hos mor och far. Den natten greps jag. Gestapo höll ett massförhör med oss i gymnastiksalen där vi brukade träna, och de lovade att om vi skrev under ett intyg där vi erkände sabotageverksamhet skulle straffet endast bli "några månaders fängelse". Jag ställde mig upp och skrek till mina kamrater att Gestapo bara ljög och flera gånger uppmanade jag dem att inte skriva på. Vi var sex stycken som vägrade.Samma kväll sköts 54 stycken av oss. De skrev under sin egen dödsdom.

Tidigt morgonen därefter blev jag förd till en Gestapo-officer. Det var en stlig man , med de mest isblå ögon jag någonsin sett. Han bad mig sitta ner mitt emot honom vid hans skrivbord. Han bjöd mig på thé och en cigarett. Han bar sig väldigt kultiverat åt, så jag tänkte "att det här kanske inte blir så farligt". Men jag bedrog mig. När klockan slog 9.00 tittade han på klockan och sa "Nu är det dags att börja".

Sedan började tortyren och den slutade först kl. 19.00 på kvällen. Då låg jag medvetslös med sönderpiskad rygg, näsbenet knäckt, testiklar stora som tennisbollar. Avbrutna fingrar, uppfläkta naglar och knäckta revben. Det sista jag såg innan jag förlorade medvetandet var en ängel som tittade på mig genom fönstret till kontoret.

Efter denna fruktansvärda tortyr var jag medvetslös i en vecka. Jag vaknade upp i en cell på ett militärsjukhus, strängt bevakat av tyska vakter. I cellen bredvid min fanns en av mina kamrater. Även han hade utsatts för grym tortyr. 5 veckor senare deporterades vi till Auschwitz..

När vi kom fram föstes vi ihop som boskap med en stor grupp människor som anlänt samtidigt till lägret. Tyska Gestapo-officerare och ett flertal tungt beväpnade vakter började genast att gallra ut de som var arbetsdugliga. Småbarn, gamla och ställdes i en grupp, den gruppen skulle avlivas omgående.

Friska, starka och arbetsdugliga i en annan grupp. Jag och min kamrat beslöt att vad som än händer skulle vi göra allt för att hålla ihop. När det blev vår tur för "besiktning" plockades min kamrat ut till gruppen med friska. Jag själv, som fortfarande hade sviter från tortyren hamnade bland sjuka, gamla och barn.

Plötsligt uppstod ett tumult, och under denna uppståndelse lyckades jag förflytta mig över till den "friska" gruppen, och klarade mig undan döden än en gång.

En dag kom en officer till baracken där jag bodde och sökte efter murare. "Jag är murare" sa jag, fast jag aldrig hållit i en murslev tidigare. Två riktiga murare anmälde sig också. Några dagar senare blev vi tre förflyttade till ett annat läger som skulle byggas om.

Sammanlagt var jag i åtta olika läger under min fångenskap och det blev mitt sätt att överleva Förintelsen.

När vi var i Ravensbruck-lägret träffade jag en polsk kvinna som jag blev förälskad i. Hon hette Anna, och arbetade i lägret som sömmerska. Den enda kontakt vi hade var att samtala genom ett nätstaket. Kvinnor och män hölls avskilda från varandra. Jag blev förflyttad så jag och Anna skildes åt.

När de allierade senare började krossa den tyska krigsmaskinen och när de drog sig tillbaka, lämnades fångarna vind för våg. Jag hade turen att få plats i en av Folke Bernadottes vita bussar och via Danmark togs jag till Sverige. Jag var då svårt sjuk i lungtuberkolos.

Efter några månader på svenska sanatorier blev jag så frisk jag kunde bli. Jag tänkte under tiden på Anna som jag träffade i Ravensbruck. Med hjälp av Internationella Röda Korset fick jag reda på att hon överlevt kriget och räddats till Sverige. Hon fanns i ett flyktingläger i Doverstorp, Småland.

Vi grät tillsammans en hel vecka över att ha återförenats och överlevt dessa fruktansvärda år.

Hösten 1947 gifte vi oss. Min lycka var då obeskrivlig.

Vår mor Anna Szarons berättelse (Född 1920 och död 1985).

"När jag gick till torget på morgonen för att se om jag kunde få tag på något att äta åt mina föräldrar, syskon och mig själv hade jag inte en aning om att jag inte skulle få träffa dem på länge och min mor samt en av mina systrar återsåg jag aldrig.

På hemväg med lite kål, morötter och potatis passerade jag en gata som i samma stund stängdes av Gestapo. Två lastbilar blockerade varje ända, soldater beväpnade med gevär och kulsprutor var placerade vid varje ingång och port vilket gjorde det omöjligt att fly. Alla på gatan fick ställa sig i en kö som därefter passerade en tysk
officer som plockade ut de polacker som var unga och starka vilka tvingades upp på täckta lastbilar och fördes till Tyskland som slavarbetare. Det kändes fruktansvärt att inte kunna säga farväl till min familj.

Själv hamnade jag på en bondgård där jag tillsammans med andra slavarbetare var tvungen att utföra alla de arbeten vi blev beordrade till. Vid ett tillfälle gav jag ett stycke bröd till en tysk man som av politiska skäl blivit dömd till straffarbete vid samma gård som jag. På grund av att han hade försökt smuggla ut ett brev till sin familj fick han
som straff att vara utan mat en vecka.

Jag tyckte synd om honom.

En av min fångkamrater angav mig för Gestapo av rädsla för att det skulle komma fram att hon kände till detta "brott" och skulle bli bestraffad. Jag hyser inget agg till henne, Jag förstår hennes rädsla. Som straff för denna "oerhörda förbrytelse" blev jag dömd till 6,5 års straffarbete i koncentrationsläger.

Under krigets sista dagar, svårt sjuk i difteri, fick jag plats i en av Folke Bernadottes Vita Bussar. Själva resan minns jag inget av. Men när jag vaknade upp, låg jag ensam nerbäddad i en sjukhussäng med vita rena lakan. Blonda vackra sköterskor med vita förkläden och vita hättor skötte om mig. På bordet bredvid stod en vas med en bukett sommarblommor, jag hade ju inte sett en blomma på 5 år.

Jag trodde att jag hade kommit till himmelriket."

Eftertext från Jozef och Annas barn:
Det vi barn vet är att mor utsattes för kemiska experiment, tortyr och att mamma träffade pappa första gången under fångenskapen i ett tyskt koncentrationsläger.Vår mamma talade ogärna om tiden som slavarbetare och
koncentrationslägerfånge.

/ Tom