Om Förintelsen

Den största delen av boken är baserad på Wilhelm Tiekes bok "Tragödie um die Treue" men med korrigeringar och massa nyskriven text som komplettering. Jag hade redan i slutet av 2002 kontakt med Tieke för en eventuell svensk upplaga. Anledningen var enkel, det fanns för få bra böcker om Waffen-SS på svenska. Med tanke på att majoriteten av de svenska frivilliga tjänstgjorde i division Wiking och/eller division Nordland så fanns givetvis även den aspekten med i mina tankegångar. En annan aspekt var att det finns många bra skildringar om bland annat slutstriden i Berlin, bland annat återgivet av svenska frivilliga. 

 

 

En berättigad fråga men svaret är tveklöst ja, det finns mycket kvar att skriva om. I och med östblockets fall så vällde det upp tidigare helt okända dokument, dokument man tidigare trott blivit förstörda under krigsåren men som kom upp till ytan. Ju längre ner man gräver sig ned i högar av dokument ju mer information finner man. Ett exempel är över 1 000 sidor om Den Norske Legion som stred vid Leningradfronten. Dessa dokument trodde man var förstörda men de återfanns i Prag! Alla östtyska krigsförbrytarrättegångar mot olika vapenslag, partifunktionärer, lägervakter och polisenheter är ett annat exempel på dokument som är av stor historisk betydelse.

 

 

Nej det har varit det minsta problemet. Det har däremot varit betydligt svårare att välja ut vilket material som skulle komma med. Vi har inte haft obegränsat med utrymme men jag tycker att vi fått in väldigt mycket nytt material ändå. Helst skulle man vilja göra boken dubbelt så stor i sidantal räknat men det hade inte fungerat, kostnaden på slutprodukten skulle bli såpass hög att många säkerligen valt en annan bok istället.

Det har dykt upp en hel del intressanta dokument, såväl krigsdagböcker som persondokument som definitivt överraskade mig och som jag tror att läsarna kommer finna mycket intressanta. Det är material som inte tidigare är publicerat eller använt på annat sätt. Jag kan säga så mycket som att det finns helt nytt material som är relaterat till svenska frivilliga. Till detta kommer även helt nya foton som tills för en tid sedan varit mig och flera andra helt okända. Det är svårt att sätta ord på hur det känns att hitta unikt material, för varje nytt dokument och foto så faller ytterligare en bit på plats.

 

 

Det är såväl min som Lennarts förhoppning. Det är emellertid svårt att göra en sådan bedömning själv, kommande läsarreaktioner lär förhoppningsvis ge ett bättre svar på denna fråga.

 

 

Jag har varit i kontakt med flera av de som nämns i boken, via brev, telefon eller personliga möten. Lennart har träffat betydligt fler genom årens lopp och utfört många fler intervjuer än jag själv. Personliga vittnesskildringar om krigets olika skeenden på olika frontavsnitt tror jag att många finner extra intressanta. Jag är tacksam att jag fått möjligheten att göra intervjuer med före detta soldater ur enheten, inom loppet av några år så finns det inga överlevande kvar. Det är på gott och ont, vittnesskildringar är oerhört viktiga men samtidigt avlider fler och fler som utsattes för fruktansvärda övergrepp i koncentrationslägren och kan vittna om massförbrytelserna.

 

 

Utan tvekan, oerhört mycket! Lennarts medverkan har gjort en bra bok till en ännu bättre. Från mitt perspektiv så är Lennart alltid en stor tillgång oavsett vilken bok vi jobbat med eller som jag skrivit själv. Hans långa erfarenhet och forskande har resulterat i väldigt mycket vital information, såväl övergripande som detaljerat.

 

 
SS-Sturmbannführer Martin Gross, kommendör för SS-Panzer-Brigarde Gross, den enhet som Johan Westrin, John-Erik Eriksson och Wolfgang Eldh tjänstgjorde i.

Mycket av vad som kommer fram i boken är hur soldaterna in i det sista kämpar trots den oerhörda övermakten; vad kan du säga om Röda arméns ledning och dess soldater?

Röda arméns ledning var oerhört kompetent men helt likgiltlig för förluster, framförallt i frågan om erövrandet av Berlin 1945. Det kännetecknar även den tyska sidan, Hitler var totalt likgiltlig för förluster. Det är dokumenterat att de sovjetiska soldaterna bland annat drevs av ett djupt hat, den fascistiska ohyran skulle utrotas till vilket pris som helst. De oerhörda massförbrytelser som Tyskland begått på sovjetisk mark skulle hämnas, våldtäkter, mord, förstörelse och plundring var utbrett bland Röda arméns soldater. Skräckpropagandan på bägge sidor gjorde naturligtvis sitt till.

Finns det något annat du skulle vilja ta upp? 

Det är förvisso numer välkänd information men ändock något ironiskt att så många utländska frivilliga de facto försvarade Berlin under de hårda slutstriderna. Svenskar, norrmän, danskar och fransmän för att nämna några. Något som inte framkommer fullt ut är alla de ungdomar ur Hitlerjugend som utan betänkligheter skickades till en säker död vid frontlinjen. De och äldre män ur Volksturm stupade i kopiösa mängder, hur många lär vi aldrig få reda på. Inte heller de civila dödsoffren upptas i boken, det finns så många öden som man i regel inte tänker på. En del finns beskrivet i andra böcker men det är något att ha i åtanke när man läser boken. 

Tack till SMB för att jag fick lägga upp denna intervju!