Kriminalbiologiska institutet

Den tyska rasforskningen tog under 1930-talet proportioner som man idag nästan kan skratta åt, dock endast nästan med tanke på vad denna "forskning" till sist resulterade i. Rasbiologer skickades ut i världen till avlägsna platser där skallar och näsor blev mätta, ögon- och hårfärger kontrollerade. Allt detta för att bestämma de olika rasernas ursprung och bevisa den "ariska rasens" renhet.

Om man ser till de (av eftervärlden till stor del avfärdade) slutsatser som presenterades under denna tid, är det kanske inte heller så konstigt att man såg en koppling mellan ras och kriminalitet. I det Tredje Riket sågs kriminaliteten som biologiskt ärftlig och vanligt förekommande inom vissa etniska grupper.

Traditionellt hade den romska befolkningen setts som en av dessa speciellt kriminella grupper. Detta bekräftades nu av de tyska rasbiologerna som förklarade att romer var kriminella på grund av biologiskt arv.

För att ytterliggare utreda kriminaliteten som biologiskt arv beordrade Himmler att ett Kriminalbiologiskt institut skulle skapas i anslutning till Säkerhetspolisen 1941. Ledare blev Dr. Dr. Robert Ritter, en av tysklands ledande rasbiologer inom ämnet romer. Ritter hade studerat vid en mängd olika universitet men doktorerade i psykologi 1927 i München och i medicin 1930 i Heidelberg. 1936 blev han ledare för kontoret för forskning inom rashygien och befolkningsbiologi vid Reichsgesundheitsamt. Där hade han också påbörjat sin forskning om romer vilken han efter 1941 kom att fortsätta inom Rikssäkerhetsbyrån (RSHA).

Knutna till Ritter och hans kriminalbiologiska institut fanns också en mängd olika forskare såsom sjuksköterskan Eva Justin, antropologen Adolf Würth, Hermann Arnold samt zoologen och antropologen Dr. Sophie Ehrhardt. Sjuksköterskan Eva Justin hade redan 1934 blivit en av Ritters medarbetare och bedrev även egen forskning rörande romer. Under 1943 gjorde hon en större undersökning av föräldralösa romerska barn för att se om ”zigenarbeteende” var biologiskt ärftligt. Dessa barn fördes till det katolska barnhemmet Sankt Josefspflege i Mulfingen där de fick leva i en icke-romsk miljö under studien. I sin doktorsavhandling 1944 konstaterade hon att kriminaliteten var ärftlig och att barnen uppvisade ”zigenarbeteende” trots att de växt upp i en annan miljö. Samtliga barn i studien skickades därefter, i maj 1944, till en säker död i Auschwitz. För sitt handlande under kriget blev hon 1960 åtalad men frikänd då det inte är fastställt om hon kände till att hennes försöksobjekt mördades. Hon arbetade även efter kriget tillsammans med Ritter som psykolog vid Frankfurts hälsovårdsmyndighet innan hon dog 1966.

Dr. Sophie Ehrhardt hade i sin forskning fokuserat på romer i Östpreussen. Dock kom hon att under några år även att forska på judar och under 1938 och 1939 gjorde hon antropologiska undersökningar i koncentrationslägren Sachenhausen och Dachau. Dessa följdes 1940 upp av undersökningar i gettot i Litzmannstadt (idag Lodz). Ehrhardt var knuten till Ritter 1938-1942 och blev därefter vetenskaplig assistent vid rasbiologiska institutet i Tübingen. Efter kriget fortsatte Ehrhardt sin forskning om romer. Hon dog 1990.

Dock var det inte enbart romer som fångade institutets intresse. Ett stort arbete lades även ner ute på de ungdomsskyddsläger (Jugendschutzlagern) dit ”asociala” ungdomar skickats. Vid dessa läger studerades den kriminella ärftligheten och institutets personal var även delaktiga i den sterilisering som genomfördes.

/ Simon