Sporrenbergrapporten - Ett unikt dokument ur SS-apparatens inre
.jpg)
SS-Gruppenführer Jakob Sporrenberg
Bildkälla: Phil Nix, England
Av okänd anledning försvann det tidigare inlägget men vi lägger nu upp det på nytt!
SS-Gruppenführer Jaokb Sporrenberg hade en lång och blodig karriär bakom sig när han anlände till Norge i krisslutet. Han var också en av de få högre SS-ledarna som fängslades, merparten gick under jorden eller tog sitt liv. I slutskedet av kriget hade Sporrenberg tjänstgjord som SS- och polisledare i Norge under SS-Obergruppenführer Wilhelm Rediess. Under sin tid på Akershus fästning där han skrev denna rapport för att sedan bli utvisad/överlämnad till Polen där han avrättades för sina gärningar.
Denna rapporten publicerades på tyska 1993, kommenterad av Prof. Dr. Robert Bohn men har märkligt nog inte funnits tillgänglig på svenska förrän nu! Det är en unik rapport från den inre avgrunden inom SS.
Jag vill rikta ett mycket varmt tack till min vän Robert Bohn som ställt denna svenska version till vårt forfagande. Även vill jag tacka Henrik Lindberg som stått för översättningen.
Sporrenbergrapporten (Pdf.fil Ca180 Kb)
/ Martin
Det var en mycket bra artikel. Det är inte ofta man får ta del av bödlarnas historia, och Jakob Sporrenberg var verkligen en bödel, men en bödel som inte fick blod på sina händer. Med tanke på när han skrev denna “bikt” så kan man också förstå hans önskan att rentvå sig från de värsta krigsförbrytelserna och att han till och med försökte ingripa emot det våld som utövades.
Plötsligt blir “övermänniskan” till en ömklig varelse som söker förståelse. Cyniskt och patetiskt, men mycket mänskligt. Om man inte kan vara aggresiv tjänar man mest på att lägga sig ner och bli ett offer. Det är en överlevnadsinstinkt, hur perverterad den än kan synas i det här fallet.
Det är en text av en människa som trodde på nazismen men som då visste att hans öde var beseglat och att han utan tvekan skulle dömas till döden.
Jag kan inte låta bli att tänka på Jonathan Litells bok “De välvilliga” när jag skriver det här.
De mest avskyvärda människorna var sådana som han. Inte ett ord, inte en mening om offrens öde och lidande.
Jag kan förstå de stridande soldaternas situation, även om vi anser att Tysklands invasioner var “orättfärdiga”. Många krig har förekommit då man i efterhand inte vetat vem som var “god” eller “ond”, men det finns alltid de “där uppe” i den militära befälsordningen som fattar beslut utan att behöva besudla sig själva.
Det är därför sådana här vittnesmål är så viktiga, om man kan läsa mellan raderna och uppfatta vad det är som döljs.
Tom