Unika vittnesmål i svenskt arkiv
Våren och sommaren 1945 anlände tusentals polska flyktingar till Sverige, dels genom Folke Bernadottes "vita bussar" och UNRRA-transporter (United Nations Relief and Rehabilitation Administration). En överväldigande majoriteten av dem som kom med de vita bussarna var kvinnor från lägret Ravensbrück, som låg norr om Berlin. Men dessa kvinnor var inte de enda som räddades till Sverige. Alla bar de på starka upplevelser och trots förnedring, förtryck, hunger och hårt arbete hade de överlevt.
Flyktingarna var offer men också ögonvittnen, och som sådana var de en viktig historisk källa till kunskap om den europeiska tragedin som hade utspelat sig mellan 1939 och 1945. När den polska lektorn vid Lunds universitet, Zygmunt Lakocinski, arbetade som tolk vid flyktingmottagningen i Malmö våren 1945 insåg han vidden av händelserna och förstod vikten av att dokumentera flyktingarnas upplevelser och säkra bevisen. Hans ambition var att samla in så mycket material som möjligt från de överlevande och det ledde till att han – med ekonomiskt bistånd från den svenska staten – bildade Polska källinsitutet. Institutet åtog sig uppdraget att intervjua så många befriade polska koncentrations- och arbetslägerfångar och man hann intervjua över 500 stycken. Alla dessa minnen förmedlar kunskap om hur den nazistiska dödsapparaten fungerade ner i de mest avskyvärda vardagsdetaljerna och även hur det gick att överleva under sådana förutsättningar.
Alla dessa insamlade ögonvittnesskildringar finns arkiverade på universitetsbiblioteket i Lund.
Se mer på: Att överleva – röster från Ravensbrück
Läs vidare: Röster från Ravensbrück
Artur S.
/ Artur
Hej o varmt välkommen Artur, det är roligt att vi blir fler som postar inlägg på sidan.
/ Nicklas
Denna polska lektor Zygmunt (Sigismund Otto Roman) Lakocinski föddes 20 juni 1905 i Wien med en polsk far och en österrikisk mor. Sin dokterstitel tog han i Krakow och det var därifrån han 1933 flyttade till London för att efter en kort tid hamna i Sverige. Vid Lunds universitet blev han lektor i slaviska språk och det var även därifrån han under kriget bedrev dokumentationsverksamhet för den polska exilregeringen i London. Lakocinskis dokumentation av koncentrationslägerfångarnas historier var alltså en naturlig fortsättning på arbetet han påbörjat redan i krigets inledning. Efter kriget ägnade sig Lakocinski åt sitt största intresse, konsthistoria, men var till viss del även aktiv i det antikommunistiska arbetet i Polen. Han dog den 1 januari 1987 i Lund.
Ett intressant levnadsöde på många sätt.
En rättning till min kommentar: Lakocinski dog i Krakow och inte i Lund som jag felaktigt skrev.