Varför genomförde nazisterna förintelsen på ockuperad polsk mark? Del 1.
På ockuperad polsk mark uppförde nazisterna, enligt vissa beräkningar, cirka 2 000 läger av olika kategorier. Men det fanns fyra läger som skiljde sig markant från resten och som tjänade endast ett syfte – att förinta Europas judar. Dessa fyra förintelseläger, Bełżec, Chełmno, Sobibor och Treblinka, förlades alltså på av tyskarna erövrad polsk mark. Frågan är varför nazisterna valde att lokalisera sina dödsläger just i det kuvade Polen?
Det går självklart inte att skilja ut ett enskilt motiv till varför förintelsens epicentrum hamnade i det ockuperade Polen. Snarare berodde det på en kombination av orsaker, såväl ideologiska som praktiska. Att den polska antisemitismen skulle ha varit ett av huvudskälen är, som jag kommer att visa, ett felaktigt antagande.
Orsak 1: Befolkningsstatistik
Av Polens befolkning på ca 35 miljoner bekände sig 9 % eller 3 150 000 till den mosaiska tron, enligt folkräkningen 1931. Räknar man in födelse- och dödstal samt emigration och immigration så ökade antalet polsk-judiska medborgare till cirka 3,3 miljoner fram till krigsutbrottet i september 1939. Polen var alltså det land i Europa som hade flest människor av judiskt ursprung. Efter New York hade Warszawa, Polens huvudstad, den största judiska befolkningen i världen. Den stora ansamlingen av judar i ett och samma land kom att passa den nazityska ockupationsmakten som hand i handske. Det var enkelt att samla polska judar i getton och senare att sända dem till döden i förintelselägren.
Orsak 2: Järnvägssystem
Under mellankrigstiden stod polackerna inför många utmaningar, ett av dem var att sammanfoga ett järnvägsnät som före 1918 hade administrerats av tre olika nationer, Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland. Bredspåriga ryska banor byggdes om till normalspåriga, enligt europeisk standard, och många sprängda järnvägsbroar reparerades. Men polackerna lyckades hyfsat väl och under andra hälften av 1930-talet beräknade man att det fanns cirka 18 000 kilometer normalspåriga linjer. (Som jämförelse kan det nämnas att det vid samma tid i Sverige fanns 17 000 kilometer.) Polens järnvägsspår var också förbundet med det centrala europeiska järnvägsnätet, vilket var en viktig förutsättning för utförandet av den ”slutgiltiga lösningen av judefrågan”.
Orsak 3: Glesbefolkade områden
Treblinka – byggdes upp i ett glesbefolkat skogsområde i den nordöstra delen av Generalguvernementet (alltså den delen av Polen som inte införlivades med Tyskland)
Sobibór – placerades i de östra trakterna av Lublindistriktet i närheten av byn Sobibór. Området där lägren låg omgärdades av våtmarker och skog.
Bełżec – lokaliserades till den sydöstra delen av Lublindistriktet inte långt ifrån byn med samma namn. Lägret omgärdades av tallskog.
Chełmno – var det förintelseläger som låg längst västerut, cirka 60 kilometer nordväst om staden Łodź. Men även det lägret uppfördes relativt dolt i ett glesbefolkat område.
(Samtliga av dessa fyra läger låg i anslutning till järnvägsnätet.)
För nazisterna, som inte direkt ville skylta med massmorden, var det idealiskt att kunna upprätta förintelselägren i områden som praktiskt taget var obebodda, bortsett från enstaka bönder.
Orsak 4: Ideologi
Den tyska ockupationsmakten agerade efter helt andra principer i Polen än vad den gjorde i till exempel Frankrike, Holland, Belgien, Danmark eller Norge. Polackerna hade, till skillnad från befolkningen i nämnda länder, inget existensberättigande utan var dömda till hänsynslös utsugning och slavtillvaro. I nazisternas ögon var fransmän, danskar eller norrmän inga ”fiender” på samma sätt som befolkningen i Polen. Både kristna polacker och polska judar definierades som undermänniskor. Medan den judiska befolkningen var dödsdömd skulle kristna polacker användas som slavarbetare av ”herrefolket”. Det polska folket tvingades leva under en regim som drevs av den förvrängda ideologiska övertygelsen att polacker, tillsammans med ryssar och judar, tillhörde en sämre människoras.
Att nazisterna valde att anlägga förintelselägren (och andra ökända koncentrationsläger) i Polen var ur ett rent ideologisk perspektiv följaktligen helt naturligt då landet beboddes av två folk som var uttalade ideologiska fiender. Om polackerna skulle förintas genom arbete eller var ämnade för slavtillvaro, så skulle Polens judar inte ges någon möjlighet till överlevnad.
Synen på Polens befolkning leder till nästa orsak.
Orsak 5: Ockupationens råhet
Den nazityska ockupationen var Polen var oerhört brutal. Grundläggande mänskliga rättigheter fråntogs polackerna, rätten till personlig frihet och utbildning reducerades kraftigt. Skolor och bibliotek stängdes, konst konfiskerades och polska tidningar förbjöds. Avrättningar utan formella rättegångar ägde rum offentligt i avskräckningssyfte. Även den hårda matransoneringen som infördes (av alla länder som tyskarna ockuperade var det befolkningen i Polen som tilldelades de lägsta ransonerna) var ett led i att underkuva polackerna.
I Polen fanns det många Lidice, men de uppmärksammas aldrig.
Ockupationens natur var definitivt en omständighet som nazisterna tog i beaktande när de beslutade sig för att genomföra förintelsen på ockuperad polsk mark.
I del 2 kommer jag att diskutera vilken, om någon inverkan, den polska antisemitismen kunde ha haft för inverkan på beslutet att mörda Europas judar i det av tyskarna kontrollerade Polen.
Fotot från Martin Månssons arkiv! Bildtext: Från vänster: Franz-Josef Huber Inspektör för SIPO/SD i Wien, Arthur Nebe, chef för kriminalpolisen. Reichsführer-SS Heinrich Himmler. RSHA-chefen Reinhard Heydrich och till sist den fruktade Gestapochefen, Heinrich Müller.
/ Artur
Jag tror att den grundläggande anledningen till att bygga och “driva”
förintelseläger i Polen också hade en annan aspekt. Vid alla dessa
läger var dess personal och byråkrater vid dödsstraff bundna till
att aldrig yppa för någon vad som hände där. Man hade aldrig
kunnat bygga dessa läger och driva dess mordiska verksamhet
i Tyskland. Ju längre bort från Tyskland, desto bättre. Den nazistiska
byråkratin och SS ville inte att de tyska medborgarna (Folkgenossen)
skulle veta vad som hände.
Den tyska allmänheten var nog till stor del helt ovetande om de fruktans-
värda brott som begicks i de ockuperade länderna, även om det fanns
“läckor”.
Antisemitism har alltid funnits, i de flesta länder under många år-
hundraden om inte årtusenden. Judarna, men också romerna, har
alltid blivit “föremål” för förföljelse och pogromer. Kanske det beror
på att bägge dessa folkgrupper alltid försökt bevara sitt ursprung i
kultur, tänkande och religion. Något som de har och hade all rätt till.
Även om inte nazisterna betraktade fransmän, holländare, belgare,
danskar eller norrmän som potentiella fiender så hade de inte någon
barmhärtighet när det gällde att fängsla och utrota assimilerade
judar eller romer (och andra) i dessa länder. Hade nazisterna
invaderat Sverige (vilket det fanns planer för) hade “våra” judar
och andra internerats och mött sin död i något läger.
Tom