Varför genomförde nazisterna förintelsen på ockuperad polsk mark. Del 2

I del 1 framförde jag de fem mest uppenbara orsakerna till varför nazisterna valde att mörda Europas judar i det ockuperade Polen. Man kan också tänka sig en sjätte orsak: nazisterna valde att genomföra förintelsen på ockuperad polsk mark eftersom de antog att polsk antisemitism skulle underlätta mördandet.

Denna orsak förutsätter dock att nazisterna planerade förintelsen redan före invasionen av Polen och majoriteten av förintelseforskarna är ense om att en sådan plan inte fanns utstakad vid krigsutbrottet. Att det sedan fanns idéer hos ledande nazister är en helt annan sak.

Låt oss börja från början som det brukar heta.

Judar har alltid funnits i Polen. Men det var under medeltiden som stora judiska grupper flydde från förföljelser i västra Europa. I Polen välkomnades de, bl a av kungen Kasimir III, och garanterades rätten att utöva sin religion och att idka handel. Men den polska adeln klarade inte alltid av att försvara judar från förföljelser som uppmanades av kyrkan. Detta ledde till att det polska kungariket drabbades av sin första pogrom 1367 i Poznan. Fler följde men talade är att pogromerna bröt ut i orter som låg nära gränsen till tyska områden. Trots detta flydde fler judar in i Polen från västra Europa eftersom pogromerna i Polen aldrig antog samma styrka.

Under följande århundraden drabbades Polens judar av många motgångar och blodiga attacker. Ett exempel är det ukrainska upproret 1648, som riktade sig mot polska landägare. I den revolten miste många tusentals judar livet eftersom de ansågs höra ihop med den polska adeln som förtryckte ukrainarna. Men polackerna gjorde vad de kunde för att rädda sina judiska grannar. När upprorsledaren Bohdan Khmyelnitskyy begärde att staden Lwów lämnade ut sin judiska befolkning så vägrade det polska borgerskapet.

Men bara några år senare, under de svenska härjningarna 1655-1658, anklagades judarna för förräderi och 1656 bröt det ut anti-judiska uppror i ett par mindre orter.

Överlag åtnjöt judar skydd av polsk adel och borgerskap, men allteftersom den ekonomiska och politiska situationen började försämras för det krigshärjade Polen så övergav övre samhällsskikt i landet sin traditionellt toleranta syn på judar. Den judiska befolkningen som förlorat sin ekonomiska ställning under härjningarna på 1600-talet övergick till att börja försörja sig som småhandlare, hantverkare, smeder, skräddare osv.

Efter att Polen försvunnit från Europas karta efter landets sista delning 1795 försämrades relationerna mellan polacker och judar. Medan polackerna aldrig gav upp tanken på ett fritt Polen ägnade judarna sig åt att främst bevara sin identitet som judar. För den absoluta majoriteten av dem var inte Polens självständighet någonting viktigt. Det utraderade Polens judar anpassade sig till situationen bara för att kunna behålla sin särart som därmed också kom att bli än mer särpräglad, speciellt i de delar av Polen som togs av Tsarryssland.

När första världskriget kom kämpade många polska judar för ett fritt Polen i så kallade polska legioner under ledning av Jozef Piłsudski. Men det fanns också inflytelserika judar som opponerade sig mot att Polen återuppstod som en fri nation. I deras ögon var en tysk seger över Ryssland någonting eftersträvansvärt. Faktum är att sionistiska ledare som kämpade för att bygga ett hemland åt judar närmade sig Berlin med förslaget att ett tyskt protektorat åt judar borde skapas mellan Riga och Odessa med Lublin som huvudstad. Det behövs alltså inte särskilt mycket fantasi för att inse att en majoritet av polackerna såg på judarna som förrädare. Att majoriteten av den judiska befolkningen inte var politiskt aktiv utan endast ville leva sina ortodoxa liv fäste polackerna inte mycket uppmärksamhet vid.

1918 återföddes Polen som nation och befolkningen gick ur askan i elden när strider bröt ut om landets gränser. Warszawa förde en väpnad kamp mot tyskar, ukrainare, vitryssar, ryssar, tjecker och litauer. Judisk befolkning som levde i gränstrakterna mellan polska, ukrainska, vitryska och litauiska områden drabbades av många övergrepp. I orter som Lwów, Pinsk, Lida och Vilnius dödades många judar i vad västerländska journalister beskrev som ”polska” pogromer. Men det var inte hela sanningen, vilket bekräftas av rapporter skrivna av amerikanska observatörer. Ja, ingen förnekar övervåldet mot judar men dessa städer låg i en krigszon under nämnda år och exempelvis i Lwów hejdade reguljära polska förband en massaker på judar. I striderna om staden mellan polacker och ukrainare dog fler kristna än judar. Andra händelser förklaras med att judarna oftast kollaborerade med Polens fiender, antingen bolsjevikerna eller litauerna. Naturligtvis var det alltid enkelt för polackerna att hävda judisk kollaboration men i flera fall förhöll det sig på det sättet. Mellan 1918-1920 dödade den polska armén cirka 230 judar i olika aktioner. En siffra som kan jämföras med att ukrainarna tog livet av cirka 17 000 judar.

Efter de första turbulenta åren av självständighet vidtog det nygamla Polen flera åtgärder för att stärka minoriteternas ställning. I 1921 års konstitution garanterades polska judar fulla medborgerliga rättigheter. Judar utestängdes inte från högre utbildning vilket bekräftas av att år 1938 var hälften av Polens advokater och en tredjedel av läkarna av judisk härkomst. Även i den polska krigsmakten fanns det officerare med judisk bakgrund. En av dem, general Bernard Mond, förde befäl över 6. infanteridivisionen under striderna mot tyskarna i september 1939. Sammanlagt kämpade cirka 120 000 polska judar i den polska armén 1939, av dessa dog 32 000 i striderna.

Den absoluta majoriteten av Polens judar livnärde sig främst som hantverkare, handlare eller ägare av små industrier. Mindre än en procent ägnade sig åt lantbruk och endast 8 % tillhörde Polens arbetarproletariat. Under mellankrigstiden gjorde den polska statsmakten inga ansatser att begränsa judarnas liv. De polska judarna kunde skicka sina barn till grund-, högstadie-, eller gymnasiala skolor som undervisade antingen på jiddisch eller hebreiska. Ett fristående judiskt tidningsväsende utvecklades och omfattade 160 titlar. 16 professionella judiska teatrar bildades och i varje större stad fanns det judiska klubbar. Men detta betyder inte att Polens judar var skonade från övergrepp. Mellan 1933 och 1937 bröt det ut flera antijudiska demonstrationer och bojkotter. Bakom flera av dessa antisemitiska utbrott låg av statsmakten förbjudna högerextrema grupperingar, som t ex det katolskt radikala ONR – Oboz Narodowo Radykalny. Även medlemmar i det högerorienterade nationaldemokraterna deltog i dessa våldsamheter. Dessa gruppers våld mot polska judar inbegrep oftast att judiska butiker och hem vandaliserades. Judar råkade också ofta ut för misshandel, på universitet eller på spårvagnar. På en linje i Warszawa gick det till och med så långt att myndigheterna beordrade ut poliser för att skydda de judiska passagerarna. Bränder riktade mot judiska affärer eller synagogor var dock sällsynta. Totalt sett beräknar historiker att cirka 2 000 judar skadades och mellan 20-30 miste livet under åren 1935-1937.

Allt detta måste sättas in i rätt sammanhang. Som minoritet skyddades Polens judar av myndigheterna och faktum är att de inte utsattes för statligt sanktionerad antisemitism. Tvärtom, polska domstolar såg inte mellan fingrarna för brott begångna mot judar och polsk polis agerade alltid för att stoppa våldet. Det måste erkännas att det i många fall handlade det om rena provokationerna. I städer som Kielce och Czestochowa bröt bråk med dödlig utgång ut efter att unga judiska män demonstrerat för kommunismen och skrikit slagord som "Dra åt helvete Polen". I ett annat fall hade en polsk soldat skjutits till döds av en jude. Noterbart är att bråken mellan polacker, judar och icke-judar, i princip alltid utkämpades mellan människor i tjugo årsåldern. Under den senare delen av 1930-talet uppmuntrade regeringen dock polackerna att bedriva ekonomisk krigföring mot judar. Men några Nürnberginspirerade lagar infördes aldrig i Polen som det gjordes i exempelvis Ungern, Rumänien eller Lettland.

Faktum är att antisemitismen i Polen under mellankrigstiden inte var värre än i andra länder.
Även i USA infördes kvoter på hur många judiska studenter som fick studera vid exv Harvard och Princeton. Mellan 1933 och 1941 bildades över 100 antisemitiska organisationer i USA.
1938 sände 48 radiostationer antisemitiska "predikningar". Kan man då dra slutsatsen att grogrunden för en förintelse också fanns i USA?

Under mellankrigstiden var polsk antisemitism inte värre än i många andra länder. När väl kriget kom och Polen ockuperades av först Tyskland och Sovjetunionen och efter sommaren 1941 hamnade under tysk kontroll förändrades relationerna mellan icke-judiska och judiska polacker. I princip hade kristna och judiska polacker levt helt åtskilda liv i Polen före kriget och i det ockuperade Polen fanns det lite utrymme att ge varandra ömsesidig hjälp. Och om nazisterna hade trott att polsk antisemitism skulle underlätta massmördandet så togs de ur den villfarelsen tämligen omgående. De kristna polackernas hjälp till förföljda judar var så omfattande att de tyska ockupationsmyndigheterna såg sig nödgade att 1941 införa dödsstraff för alla som hjälpte förrymda judar eller som arresterades inne i ett getto. Hur många kristna polacker som arkebuserades för dessa brott går inte att fastställa men uppskattningar talar om tusentals.

Självklart fanns det polacker som kollaborerade med nazisterna och angav judar för personlig vinning. Men ett tragiskt faktum är att även judiska grupper samarbetade med nazisterna. Vem skriver böcker om Żagiew, den av Gestapo sponsrade judiska spiongruppen som förrådde gömda judar och deras kristna medhjälpare? Bara i det judiska gettot i Warszawa beräknar historiker att det fanns hundratals judiska spioner som assisterade Gestapo. I varenda getto fanns det liknande grupperingar. I hela Generalguvernementet verkade ca 15 000 judiska angivare. Judiska underjordiska domstolar avrättade ett tiotal judiska Zagiewagenter och även polska icke-judiska motståndsrörelser jagade dem och arkebuserade judiska angivare precis som man gjorde medkristna.

Världen är sällan svart eller vit. Krig och umbäranden lockar alltid fram det bästa ur människan men också det absolut sämsta. Fram tills nu har över 5 000 polska medborgare dekorerats med medaljen Rättfärdiga bland världens folk för deras insatser med att rädda judar under förintelsen. I jämförelse med andra ockuperade länder skötte sig polackerna hyfsat väl när det gäller att rädda judar. Man måste alltså tänka på under vilka förhållanden de gjorde det.

Sammanfattningsvis kan man hävda att de antisemitiska tendenserna i det polska samhället åren före krigsutbrottet förmodligen saknade relevans för nazisterna under planerandet och verkställandet av förintelsen. Det fanns inga polska högerfascistiska partier att samarbeta med. Den genomsnittlige polacken kanske muttrade om att den judiska handlaren tog för mycket betalt. I större städer stötte kristna på judar i olika höga befattningar, antingen som advokater, journalister eller läkare. I armén fanns det åtskilliga officerare med judisk bakgrund. Om tyskarna hade studerat den polska mentaliteten gentemot judarna så hade de kommit till slutsatsen att den polska antisemitismen inte var värre än exv ungersk, rumänsk, litauisk, lettisk eller för att inte glömma, tysk. Dessutom borde nazisterna ha insett att i samma ögonblick som den tyska armén gick in i Polen så skulle polacker och judar få en gemensam fiende. Och så skedde också.

Använd litteratur:

Bartoszewski, Władysław och Lewinówna, Zofia, Ten jest z ojczyzny mojej

Forsberg, Mathias och Szulc, Artur, Med förtvivlans mod. Kampen för Polen 1939-45

Lukas, Richard C, The Poles under German occupation 1939-1944

Piotrowski, Tadeusz, Poland´s Holocaust. Ethnic Strife, Collaboration with Occupying Forces and Genocide in Second Republic, 1918-1947

Pogonowski, Iwo C, Jews in Poland. A Documentary history

Szulc, Artur, Röster som aldrig tystnar. Tredje Rikets offer berättar

Watt, Richard M, Bitter glory. Poland and its Fate 1918-1939

Samt artikeln Anti-jewish violence in Poland 1918-1939 and 1945-1947 i skriften Polin. Studies in polish jewry, vol 13, år 2000.

/ Artur